Emma & Matilda goes wild in Tanzania

I torsdags berättade mamma Roland (Karin) att det skulle vara en stor afrikansk fest på lördag. Då hon och Mr Roland själv skulle åka iväg över helgen fick vi äran att ta över deras inbjudningskort (eftersom vi inte själva blivit inbjudna). Men enligt mamma Roland skulle det inte vara några problem, det var bara att gå dit. Den stora tillställningen skulle vara en examensfest för alla nyexaminerade vårdbiträden, enligt Karin, vilket vi tyckte lät väldigt kul.

Det var mycket prat fram och tillbaka på sjukhuset men tillslut fick vi veta att det bara var en student som skulle firas och att man förväntades ta med sig en present. Då det enda som finns i Mchukwi är ett bananstånd visste vi inte vad vi skulle hitta på för present. Vi rotade runt i skafferiet och hittade lite rågsikt, palmolja, råsocker och några gamla ägg. Av det lyckades vi vispa ihop en sockerkaka.

När vi ställt in kakan i ugnen tänkte vi att vi kunde passa på att sola en stund medan den gräddades. 30 minuter sen gick Matilda in för att kolla till kakan, som då hade hunnit bli helt svart och det luktade bränt i hela huset. Magdalena som stod och skalade potatis vid ugnen låtsades som ingenting. Hon hade dock öppnat ytterdörren lite försynt för att vädra.

Nu var det bara en kvart kvar tills festen skulle börja och vi hade varken tid eller ingredienser för att baka en ny kaka. Vi packade den misslyckade kakan i en fryspåse, ryckte en plastblomma från mamma Rolands juldekorationer som vi tejpade fast på påsen. Slutligen satte vi dit ett kort där vi ritat en katt, en elefant och en kyckling och skrivit ”Hongera” (gratullerar på swahili). Vi tänkte att det inte gjorde så mycket att kakan inte blev så bra, då det säkert skulle va massa presenter som man bara kunde ställa av på nåt bord och då skulle de ändå inte märka att kakan va bränd förrän vi gått hem.

Livrädda för att komma försent även denna gång var vi plats i festlokalen 10 minuter innan festen skulle börja. Tyvärr var ingen annan där, förutom några som höll på med dekorationerna. De sa att de inte var riktigt färdiga men att vi kunde vänta utanför om vi ville.  Två timmar senare började gästerna droppa in.

Vi fick hedersplatserna längst fram vid de närmsta släktingarna, även fast vi inte visste vem som skulle firas eller varför (i efterhand förstod vi att det var för att driva med oss). Vi frågade Jennifer, vår kompis vart vi kunde ställa sockerkakan. Hon sken upp och placerade den längst fram i festlokalen på dessertbordet bredvid tre andra jättefina tårtor. Det tyckte att det var lite pinsamt att hon ställde fram den och hoppades att ingen annan hade lagt märke till den. Vi tänkte att vi kanske kunde smuggla ut den lite senare.

Vi satt i festlokalen och undrade vad som skulle hända. Slutligen drogs musiken igång och in tågade en tjej iförd en lila balklänning med en lika uppklädd kille vid sin sida. Bakom sig hade de ett följe av små barn. De satte sig vid ett litet bord på en upphöjd scen och hela festlokalen jublade. Vi började fundera på om det var ett bröllop vi hamnat på?!? Det verkade som att mamma Roland hade missuppfattat lite vad det var för slags fest, det kanske inte var helt okej att ge bort deras inbjudan till oss.

Vi såg att brudparet sneglade lite märkligt på oss där vi satt längst fram. Det verkade som att de inte kände igen oss, vilket inte var så konstigt eftersom vi heller aldrig hade sett dem. Det var ju trots allt Dr + mamma Roland som hade blivit inbjudna och inte vi.

Vi trodde inte att det kunde bli mer pinsamt när vi plötsligt hörde våra namn ropas upp i mikrofonen. Då de skrek på swahili tog det ett tag innan vi kopplade vad det var dem ville. Slutligen blev vi uppknuffade på scenen av Jennifer där vi tydligen skulle överläna vår present, den berömda sockerkakan.

Vi ville bara sjunka genom jorden, medan alla gäster asgarvade och fotograferade oss. Och ännu värre blev det! Vi hade precis börjat slappna av igen, när vi hörde våra namn ropas upp på nytt. Tydligen var det dags för oss att bli matade med tårta, men det var ingen annan som blev det. Än en gång verkade alla gästerna mycket roade och asgarvade på nytt åt oss.

4 timmar senare var det dags för den efterlängtade middagen och vi var jättehungriga. Maten slevades upp i en djup tallrik, i en härlig blandning av tårta, kanelris, bruna bönor, kål och någon brun sörja som vi inte kan gissa vad det var för något.  Precis när vi skulle käka råkade en av gästerna klanta sig och snubbla över lokalens enda lampa, så att den gick sönder så alla fick sitta och äta i mörkret. Det känns hemskt att säga men maten var verkligen inte god! Det gjorde inte saken bättre att det hade lastat upp världens matberg och blandat ihop allt i en enda sörja. Matilda som är vegetarian var livrädd att få i sig kött (då man inte såg vad det var) och petade bara i maten, medan Emma kämpade på med kanelriset.

Vi trodde inte att det var möjligt att skämmas så mycket som vi gjorde under den här kvällen!

När vi äntligen kom hem till Simbahuset blev vi mycket glada över att se att Magdalena lagat varsin omelett till oss.

 
den omtalade sockerkakan!

Jennifer kunde inte ha valt en battre plats!

har dansar det sa kallade vardbitradet!

Nu har vi varit iväg på safari i Lake Manyara, Serengeti och Ngorongoro. 15 timmar på buss från Mchukwi och 3 nätter i tält var vi tvungna att härda ut för att få se ”the big five”. Innan safarin började hade vi förberett oss noga med stråhatt, cocacola-hållare och mycket lämpliga kläder. Vi tyckte det verkade lite overkill när vi såg de andra safarigästerna iklädda militärbyxor, vandringskängor och flecetröja. Vi hade inte en tanke på att det kunde vara kallt i Tanzania. Så har i efterhand är vi glada att vi gick med på att hyra en sovsäck, utan den hade vi nog frusit ihjäl..

Tältandet i parkerna var ingen lek! Emma låg på helspänn hela natten, livrädd för alla lejon som hördes utanför. Till och med Matilda blev lite rädd, så då kan ni ju tänka er själva hur läskigt det var…

Safarin var i alla fall helt underbar, helt fantastiska miljöer med alla dess djur. Vi såg som sagt the big five, vilka är elefant, lejon, leopard, noshörning och buffel. Vi kan även skryta med att ha sett giraffer, vårtsvin, flamningos, zebror, apor, flodhästar, hyenor och sist men minst en skitliten krokodilunge.

Med i bilen hade vi vår guide Edward och vår kock David. Efter att ha spenderat 4 dygn i en bil tillsammans var vi som en liten familj - Edward var som en sur morfar som muttrade över vilka orutinerade campare vi var. Men han var väldigt snäll och berättade massor om alla djur för oss. David verkade däremot gilla oss väldigt mycket! Varenda gång vi försökte prata med honom började han fnissa hysteriskt. Han var även mycket hjälpsam när vi skulle sätta upp tältet och försökte lära oss alla knopar och trix han kunde.

Nu är vi tillbaka i Mchukwi och har bara 2.5 veckor kvar innan vi drar på semester på Zanzibar. För att visa vår goda vilja har vi bestämt oss för att gå i kyrka de 3 söndagar vi har kvar här, iförda våra ännu oanvända afrikanska klänningar.

Förresten så är inte Ester sur på oss längre! Innan vi åkte på safarin gick vi till sjukhuset för att hälsa på henne. Hon låtsades som ingenting och sa att vi kunde komma förbi och dricka mangojuice när vi ville.

Hakuna matata!




Redo med stråhatt och cocacolahållare!


Tidig morgon i Serengeti.

Hur mysig ser inte den här ut?


Lejonen verkar inte ha allt for mycket att göra..


Den har tuffingen var helt klart en favorit!


De här två var jattegosiga mot varandra!


..de verkar leka och ha rätt kul också!


Emmas favorit!


Emmas favorit igen!








Såå sjukt söt! Han såg så himla busig ut :)














Flodhästarna var riktigt slappa..


Vi var mycket imponerade över flodhästarna.


Den skitlilla krokodilen!

Har har ni hela sköna gänget!

Igår var vi riktigt taggade hela dan. Klockan 05:30 gick vi upp för att ta bussen till Ilkviviri för att gå på en marknad där. (Bussen går bara en gång per dag och det är 06:00) Vi var ju bjudna på afrikansk fest på kvällen på sjukhuset så vi var på jakt efter lite schyssta kalaskläder.  På marknaden hittade vi varsin sjukt snygg afrikansk klänning i skrikiga färger, vi kunde se framför oss hur alla skulle skina upp när vi gjorde entré. Ännu mer taggade inför kvällen åkte vi hem.

Eftersom festen inte började förrän kl. 20:00 så hade vi gott om tid på oss. Vi satte oss på baksidan och solade ett par timmar. När klockade började närma sig 17:00 tänkte vi att det kunde vara skönt med en powernap innan vi skulle börja göra oss festfina. Vi hann inte mer än krångla ner oss i myggnätet innan det bankade på dörren. Lite skitiga och rufsiga i håret gick vi ut och öppnade d. Där stod Ester, iförd balklänning och med en besvikelse i ansiktet som inte går att beskriva.  Hon ropade till oss; ”var har ni varit, festen är över!”. Vi fattade ingenting och frågade om inte festen började kl. 20:00 ikväll. Ester suckade djupt och svarade att kl. 20:00 på Swahili betyder kl 14:00 på engelska. Det syntes på henne att vi borde ha förstått det och att hon tyckte att det var vi som var tröga. Det fanns inte ens en början till ett leende i hennes ansikte.  Hon sa att alla gäster hade börjat gå hem men att vi kunde gå upp till sjukhuset och äta mat om vi ville och att vi i så fall skulle skynda oss dit nu på en gång. Vi tittade på varandra och kände oss sjukt osugna på att stressa iväg svettiga och okammade till en fest där alla var uppklädda till tänderna, som dessutom var slut. Vi kände oss dessutom väldigt besvikna då vi verkligen sett fram emot festen. Vi tycker att någon kunde ha kommit lite tidigare och hämtat oss, då det tar max två minuter att gå från sjukhuset till vårt hus.

Vi kollade sen på våra inbjudningskort och även där stod det att festen börjar klockan 20:00 på eftermiddagen. Hur fan skulle vi kunna gissa att det betydde kl. 14:00 på engelska!?!

Så sen satt vi där ensamma i Simbahuset utan mat och utan vänner. Det värsta är att alla på sjukhuset förmodligen tycker att det är vi som ska skämmas över att vi inte fattade bättre och kom till festen.

Så sen satt vi som sagt där i vårt rum med en varsin skitful nyinköpt klänning som vi aldrig kommer vilja använda, som vi enbart köpt för att göra personalen på sjukhuset glada.

Så det var ju trist!!

Idag har vi gömt oss i simbahuset hela dagen. Vi vågar inte visa oss, är livrädda för att Ester ska komma tillbaka och banka på, ännu mer arg och besviken. Men solbrännan börjar ta sig och bearbetningen av intervjuerna går riktigt bra. Så än så länge håller vi humöret uppe, käkar ananas och masar oss runt i värmen.

Vi har förresten fått tillökning i Simbahuset, gynekologen Dr. Roland och hans energiska fru Karin har flyttat in. Hon har redan vänt upp och ner på hela huset och städat i vartenda skrymsle. Roland och Karin är väldigt sociala och roliga, vi får oss ett gott skratt varje gång vi lyssnar på deras diskussioner. Dom har redan rotat fram en skiva med svenska julsånger som de spelar på högsta volym dygnet runt, samtidigt som de måste skrika åt varandra för att överrösta musiken. 

Nu har vi rotat fram lite mer bilder som ni kan roa er med!

Fortsättning följer!


Sa har tvattar man klader pa Hedenhos-vis i Afrika! Notera handskarna!


Det ar ett under att nanting blir rent!


Den obligatoriska hatten ar ett maste nar man tvattar klader.

En dag fick vi besok av Jennifer och Rachel som ville lara sig baka sockerkaka.

Lite schyssta pannkakor till frukost pa var mysiga veranda!

Brannan borjar ta sig!

Hemma hos Ester som har gosedjur overallt.

I Mchukwi har man ratt mycket dodtid.


Annu ett satt att sla ihjal tid pa.

Det ar lite mycket nu, Matilda vilar upp sig efter en hard studiedag.


Nar Dr. Roland kommer pa besok sa galler det att anstranga sig lite!



Roland var inte sa rolig som vi hade hoppats, sa fredagskvallsnojet blev att spela Fishing game pa vart rum. Som ni ser sa ar vi mycket koncentrerade!


Har ar marknaden i Ilkwiviri!

Har e lite folk som bor i byn Ilkwiviri, valdigt gulliga och glada!


Ett av alla sma hus i Ilkwiviri.


Sa har ledsen blir man nar man inser att man nar man anstrangt sig for att kopa en ny klanning helt i onodan. Men visst blev vi himla fina i alla fall?!


Och sa har arg blir man nar man inser att man missat en grym fest!

Nu har vi varit har i Mchukwi i tva veckor och vi forstar inte vart tiden har tagit vagen. Det kanns inte som om vi gor nagonting pa dagarna, men anda hinner vi knappt vakna forran det är dags  att ga och lagga sig igen. Vi har i alla fall kommit in i det riktiga ”african mode” dvs. vi har blivit sjukt slappa. Har ar det manana hela dagarna, det man inte hinner med idag kan man gora imorgon. Men det kan nog vara bra för oss svenssons att varva ner lite. (Även om vi har svårt att förstå hur dem får någonting gjort över huvudtaget.) Ett exempel på ett äkta ”african mode ” skedde pa sjukhuset forra veckan: en patient kom in för att vardas för hogt blodtryck, men det var forst den tredje dagen som patienten legat inne som man kom pa att det kunde vara bra att kolla trycket ocksa. Det komiska ar att det var svensk student som noterade att det inte fanns nagot tryck taget i journalen. Patienten hade alltsa legat inne i tre dagar utan att man hade gjort nagonting med henne.  Det verkade inte som att sjukskoterskan gjorde nagon storre grej av det, utan hon ryckte bara pa axlarna och segade ivag efter blodtrycks manschetten.

Även fast det känns som vi inte har gjort speciellt mycket sa har vi hunnit med massor sen vi skrev sist.

Varje torsdag aker ett mobilt team (en ssk och en barnmorska plus en jakla massa afrikanska studenter) ut till fyra minibyar for att vaga och vaccinera barn.  Forra veckan fick vi aran att hanga med. Vi trodde att vi hade hamnat i varldens ande, men nar vi kom ut till byarna insag vi att Mchukwi ar storstan. Byarna bestod i princip av tre lerhus med 10 ungar i varje, totalt var det ca 25 barn att vaga och vaccinera. Barnmorskan borjade med att samla ihop hela byn i en ring pa marken, dar de fick information om malaria. Efter detta var det dags for vagning av alla barnen. En vagklocka hangdes upp i ett rep i ett trad, dar barnen hangdes upp pa en krok och vikten kunde lasas av. Vi fick sedan vaccinera barnen, vilket kandes valdigt markligt eftersom vi aldrig tidigare gjort det. Emma tyckte det var jattejobbigt, eftersom nalen sag ut att vara ungefar lika lang som bebisens arm var tjock.  Men allting gick bra och det var valdigt roligt att traffa alla sota barnen i byn. Nu borjar vi aven fa in snittsen pa swahili, sa vi kunde prata lite med barnen vilket verkar uppskattas.


Det ar tva stabila ssk som ar ansvariga for det mobila teamet!

Vagning av ett litet barn.


De barn som inte fick plats i vagpasen fick sjalva hanga i kroken.

Pa fredagen dagen efter kande vi att vi behovde en valbehovlig semester (eftersom vi jobbar sa hart pa dagarna har). Darfor beslot vi oss for att aka till Kipepeo Beach utanfor Dar es Salaam. Vi borjade resan med att ta sjukhusbussen fram Mchukwi till en liten storre by, Kibiti. Dar hade vi fatt information om att byta till en stor buss som skulle ta ca tre timmar till Kipepeo. Den stora bussen visade sig vara en minibuss med plats for 16 personer, men trots den lilla ytan lyckades 30 personer pressa sig in med resvaskor och rispasar. Det fanns ingen AC, det luktade gammal rutten svett och vi kunde inte se ut eftersom det var sa trangt. Emma madde som vanligt illa och till och med vikingen Matilda borjade efter en kort stund fa klaustrofobi. Det hela blev ju inte battre av att Matilda satt inklamd mot en nagot overviktig afrikan som tryckte sin svettiga arm mot henne hela vagen. Efter ca 1 en minut pa bussen klackte Matilda dessutom ur sig att hon var kissnodig – men det var ju kort; det fanns inte en chans att tranga sig ur bussen for kisspaus. Bussresan gick trots allt bra och vi overlevde den tre timmar langa plagan.

Val framme i Kipepeo tyckte vi att det var vart allt slit, illamaende och klaustrofobi for att ta sig dit. Vi hade en flera kilometerlang vit strand helt for oss sjalva precis utanfor hotellet! Det var sjukt harligt att kunna bada, duscha och kanna sig lite frasch igen. Maten var dock usel och vi insag att vi har det valdigt bra i Mchukwi hemma hos Ester som alltid lagar god mat. Vi stannade pa Kipepeo fredag-sondag, vilket var alldeles lagom.

Inte ofta man har en san har grym strand alldeles for sig sjalv!

Nar vi kom hem till Ester pa sondagen sa hade hennes man, Joshua, kommit hem fran sin jobbresa (han aker ivag tre veckor i taget for att jobba i en annan by). Ester ar ju ganska pedantisk och ordningssam, sa vi hade forvantat oss en man i samma stil. Dock sa mottes vi av en kille i basketdrakt som sag ut att vara max 25 ar gammal. Han var helt overlycklig over hans nya Tarzanfilm och undrade om vi inte kunde se pa den tillsammans. Joshua asgarvade sig genom hela filmen och spolade tillbaka for att se om de roligaste scenerna flera ganger. Han hade aven en kompis med sig, som satt och testade ringsignaler pa mobilen hela kvallen. Ester verkade mindre road. Nu har vi lart kanna Joshua lite battre och han verkar vara en riktigt kul prick!

I tisdags fick vi vara med om vara forsta operationer har i Mchukwi. Pa sjukhuset finns tre lakare som ar ansvariga for alla avdelningar – allt fran forlossningar till HIV och operationer. Vi ar valdigt imponerade over vilket arbete de lyckas utfora med sa fa resurser, samt over vilken enorm kunskap de har inom sa manga olika omraden. Dagens forsta operation var en prostatarektomi, vilken vi klarade av galant. Det blev varre sedan pa eftermiddagen, da en handfraktur skulle opereras. En ung kille hade varit med om motorcykelolycka for en manad sedan, dar han krossat sin hogra hand. Men pga en infektion valde man att behandla med antibiotika och skjuta upp operationen. Handen var valdigt svullen, ben stack ut och det sag ut att gora sjukt ont. Operationssalen som valdes ut for denna operation var ett litet (!) rum utan AC, dar vi knappt kunde rora oss. Det var varmt och luktade som vanligt illa, samt att vi stod ca 1 meter fran handen som skulle opereras. Det sag valdigt otrevligt ut da de klippte, slet och skar i den redan trasiga handryggen. Emma var smart och satte sig pa en stol redan fran borjan, medan Matilda pastod sig vara tuff nog att sta upp (vi hade trots allt laddat med en bra frukost denna gangen). Efter en liten stund petade dock Matilda pa Emma och sa att hon kanske holl pa att svimma. Om hon inte hade satt sig ner hade hon formodligen ramlat rakt ner pa patienten. Annu en gang kan vi konstatera att Matilda kanske inte ar den viking som hon sjalv pastar sig vara.

Matilda gor sig redo infor operation.

Matilda kanner sig sjukt redo!!!


Svettiga men glada over att vi overlevde operationen!


Sjukhusets renaste plats - operationssalen.

Vi kanske inte har namnt det, men hela byn har i Mchukwi ar religios och djupt troende. I tva och en halv dag lag Matilda hemma med en hemsk huvudvark, troligen migran. Hela byn engagerades och ratt som det var stod halva sjukhusstyrkan inne i vart sovrum… De kande pa Matildas panna och sa att de skulle be till Gud att hon snart skulle bli frisk. Vi vet inte om det var deras bon som hjalpte, men Matildas huvudvark forsvann i alla fall ett par dagar senare.

Eftersom det varit sa manga svenskar har, sa har vi ju bott hemma hos Ester och Joshua. Nu ar det i alla fall bara vi kvar har, sa studenthuset (Simbahuset) star tomt och vi planerar att flytta in dar imorgon. Det ska faktiskt bli riktigt skont, de har trots allt bade dusch och en vanlig toalett dar, samt en mysig veranda dar vi tanker hanga om kvallarna och lyssna pa musik.

For forsta gangen borjar vi kanna oss lite stressade over att tiden har i Tanzania formodligen kommer ga ganska fort… Det finns sa manga mysiga och trevliga manniskor har och alla vill att vi ska hitta pa saker ihop. Redan nasta vecka ar vi inbjudna hos en afrikans kvinna som bor tillsammans med hennes dotter och nasta helg ar vi bjudna pa en riktig afrikansk fest, da en i personalen ska sluta pa sjukhuset.

 Dessa vackra kvinnor mottes vi av pa en promenad i Mchukwi

Direkt efter gardagens morgonbon blev vi infangade till forlossningssalen, dar en kvinna just skulle foda sitt forsta barn. Runt henne stod redan, forutom tva barnmorskor, 11 afrikanska studenter som alla var pa hugget for att fa basta plats. Men det var tydligen inga problem att aven vi kom (ar i och for sig osakra pa om mamman tyckte det var okej). Vi har ju inte varit med om nagon forlossning tidigare, men vi tyckte att det sag valdigt jobbigt ut. mamman sag ut att ha mycket ont och att ligga obekvamt. Barnmorskorna forloste mamman iforda flip-flops varav den ena av dem hade handskar. Pa forlossningsbritsen fanns inget lakan utan kvinnan lag endast pa sin smutsiga klanning, som var helt genomsur av blod, urin och fostervatten.

Emma klarade att sta kvar i rummet tills bebisen var ute, Matilda tills dem borjade vanda in och ut pa moderkakan. Det syntes nog pa oss att vi madde lite illa, for alla i rummet borjade skratta at oss nar vi lamnade salen.  Vi skyller pa den nagot spartanska frukosten bestaende av ett halvt glas juice var. Nasta forlossning raknar vi med att vara med till slutet!


Forlossningssalen, det finns plats for 2 kvinnor att foda samtidigt


Forlossningen gick bra iallafall och den lilla flickan madde bra. Efter forlossningen fragade vi om kvinnan fick nagot smartstillande, men de svarade da att de inte bedovar pga. att det ar naturens gang att foda barn. Trots detta var mamman helt tyst under hela forlossningen.


Har ligger de nyblivna mammorna tillsammans i salen, dar de far gemensam utbildning i hur man ammar med mera. De anhoriga kommer med mat och klader till mamman och det nyfodda barnet.


Har ar en av mammorna, trott men glad.

Lite senare samma dag under ronden gick vi forbi en kvinna med hennes lilla dotter i knat (typ 3 ar). Plotsligt borjade flickan vrala och halla for ogonen. Vi trodde att det var for att hon fick syn pa lakaren, sa Matilda gick fram for att forsoka lugna flickan genom att peta pa henne och fraga efter hennes namn pa swahili. Responsen blev ett annu hogre vral och en arg blick fran mamman. Vi iansag da att det var vi som hade skramt henne, hon hade antagen aldrig sett nagon vit manniska forut.

Idag och igar har vi gjort intervjuer med sjuksoterskor infor var uppsats.  Det kanns bra att vi har kommit igang nu med arbetet.

Idag ar det var femte dag i Mchukwi och vi borjar komma in i afrikalivet pa riktigt.

I fredags kvall anlande var "husmor" Ester, da hon varit ivag pa nagon slags resa innan. Da vi tillbringat ett dygn ensamma i huset var vi helt oforberedda pa att hon skulle komma hem. Vi hade inte hunnit stada och hade en jakla rora pa vart rum.. Ester tillbringade sedan hela fredagskvallen till att tokstada varenda vra i huset. Tydligen hade vi smutsat ner overallt. Ester och vi har nu funnit varandra och blivit riktigt bra kompisar! Vi gar till marknaden och handlar ihop, lagar mat tillsammans och hon forsoker lara oss bade swahili och afrikanska kokkonster. Vi har bland annat fatt lara oss gora Losela-juice och mango-juice.

Igar sa blev vi vackta tidigt for att delta i den obligatoriska sondagskyrkan. Med tomma magar och utan vatten gick vi fullt pakladda till kyrkan, dar de redan var i full gang med dans och hysteriska rop. Cermonin var fantastisk fin och rolig, men kanske lite val langdragen i 40 graders varme. Som pricket over i:et blev vi uppropade till scenen dar vi fick presentera oss infor hela forsamlingen. I kyrkan var all sjukhuspersonal engagerad: overlakaren agerade prast, vice-overlakare kompade pa synt och sjukskoterskorna dansade och sjong for fulla muggar.

Pa vad hem fran kyrkan blev vi stoppade av tre afrikanska tjejer i var alder. De ville bli basta kompisar med oss pa en gang och efter en minut hade de bjudit in sig sjalva till Esters hus. Vi blev lite nervosa eftersom vi inte hade hunnit prata med Ester om att ta med kompisar hem, men de foljde i alla fall med. Ester sken upp som en sol da hon fick se vara nya vanner, hon satte genast igang med att skara upp vattenmelon och borjade spela julmusik. Vara nya vanner kommer numera titt som tatt och klampar in hos Ester utan forvarning.

Idag sa var vi med pa sjukhuset igen. Da Ester ar barnmorska, fick vi tillbringa dagen med henne pa forlossningen. Tyvarr fick vi inte vara med om nagon forlossning, men det fanns manga nyblivna mammor att ta hand om.

Vi fick undersoka en tre dagar gammal bebis: langd, vikt, kontroll av fontaneller mm. Barnmorskan som vi gick med ansag att bebisen inte kunde folja hennes finger med blicken, samt att den krampade och skrek konstigt. Hon sa da till oss att bebisen fatt en hjarnskada pga sugklockan vid forlossningen. Denna bedomningen gjordes under nagra fa minuter, utan narvaro av lakare.

Efter undersokningen blev Emma tillsagd att bara in bebisen till mamman och Matilda blev beordrad att tala om vara fynd for henne. Matilda borjade saga att vikt och langd sag bra ut och grattulerade till en fin bebis. Barnmorskan sa da bestamt till Matilda: "Vad var det med hjarnan da?!" Matilda fick lite panik och forsokte fa henne att ta over, men hon teg som en mur. Matilda sa da till mamman att barnet eventuellt hade fatt en hjarnskada och att lakarna skulle undersoka saken vidare senare under dagen. Efter detta tragiska besked sa barnmorskan att det var dags att ga vidare. Totalt spenderade vi ca fem minuter hos den stackars mamman. Matilda madde daligt over detta resten av dagen.

Eftersom Ester ar barnmorska sa ville hon besoka mamman pa kvallen for att se hur hon madde och vi foljde med. Mamman och Ester pratade och skrattade med varandra och vi tyckte det var konstigt att mamman verkade sa glad. Pa hemvagen fragade vi Ester hur det var med bebisen och da kom det fram att det tydligen inte var nagon hjarnskada. Skont att veta, men det kanske hade varit battre att konsultera en lakare for kontroll innan man skickar in en svensk student till patienten for att tala om att det nyfodda barnet ar hjarnskadat.

Imorgon ska vi antligen fa borja med vara intervjuer (forhoppningsvis). Vi har ju lart oss att man aldrig kan vara saker pa nagonting har.. Vi borjar vanja oss med varmen och trivs riktigt bra med allting (forutom doften pa toan). Vem vet, vi kanske stannar kvar i Afrika? ;)

7.20 blev vi vackta for att vara med pa morgonbonen pa sjukhuset. Fortfarande oduschade och lite nyvakna drog vi pa oss vara medhavda sjukhusklader och kastade i oss en halv apelsin var pa vagen till sjukhuset. Morgonsamlingen var jattefin med mycket sang och bon, dar alla pa sjukhuset deltog. Innan samlingen fick vi stalla oss upp och presentera oss och vart projekt. Efter bonen fick vi en lektion i kommunikation pa swahili.

Sedan var det dags for en rundtur pa sjukhuset, som faktiskt var storre an vad vi tankt oss. Forsta dagen har kants ganska rorig, men massa nya intryck. Det ar svart att sammanfatta alla intryck nu eftersom vi bra har varit har en dag, men alla ar otroligt gastvanliga och positiva till att ha oss har. Vi kommer sakert trivas jattebra!

Vi ska forsoka slang in lite bilder snart, sa ni far en uppfattning om hur det ser ut har omkring.

Nu ska vi ut i solen och fortsatta jobba pa brannan med langkjol, linne och sjal over axlarna! Vi skriver snart igen.

Kram Emma och Matilda.